Jag blir lika överaskad själv - ett inlägg!

 

Alla andra gånger när jag "börjat blogga igen" har jag bytt jobb. Nu är jag dock kvar på samma. Synoptik Borås City - lägg det på minnet. Det är dit ni ska komma för nya glasögon.

 

Men idag jobbar jag inte. NEJ. Jag är ledig. Med allt vad det innebär. I vanliga fall en alldeles för lång sovmorgon som ger mig dåligt samvete . Men idag blev det minsann ingen sovmorgon, jag gick tom upp tidigare än när jag jobbar. Varför? JO, för att jag skulle träna.  Och inte vad som helst, NEJ, jag gjorde premiär på mitt livs första YOGAPASS.

Det var riktigt spännande. Vi gick in i fisken, krigaren I, hunden, modifierad kobra och krigaren III. Ja men ni hör ju hur trevligt det låter. Jag kan säga att jag är sjukt ovig, har absolut ingen balans och jag kände mig efter 45 minuters yoga helt harmonisk i hela kroppen (?). Jag kan också säga att jag och Emil körde bröst och triceps i lördags och jag har sån sjuk träningsverk så jag kan ju inte bete mig som en normal människa heller. Och så lite yoga på det.

 

Efter yogan åkte jag och storhandlade. Jag fyllde tre stora kassar och tömde en fjärdedel av matkontot för denna månaden. Jag var iallafall hemma vid nio och började plocka in i kylen. Ni kan ju tänka er den känslan. Nytränad och storhandlat innan jag normalt sett ens vaknat en ledig dag - haaappy feeling!

 

Resten av dagen har jag inte gjort mycket vettigt. Men det är vad man får som bonus när man är effektiv på morgonen.

 

Imorgon är det jobb igen, heela veckan tom lördag. På söndag är det dags för en av årets höjdpunkter - semlefika med mina optikertjejer från Kalmar! Såå skoj!

 

NAMASTE, Sara

 

God förmiddag!

 

Då var det dags för en uppdatering igen. Idag är det en arbetslös Sara som skriver. För att förklara det närmre är det en tillfällig arbetslöshet som mer förklaras som "mellan två jobb". I tisdags gjorde jag min sista dag på Specsavers. Nästa onsdag börjar jag på nytt jobb. Först är det introduktion i Stockholm och så ska jag få besöka lite butiker i Borås med omnejd och runt den 23'e slås portarna upp till en helt splirrans ny Synoptikbutik upp. Och där ska jag vara optiker!

 

Som förtillfället arbetslös hinner man med mycket nyttigheter. Igår blev hela lägenhetens fönster putsade, på både in och utsida. Och efter att inte ha blivit putsade sedan vi flyttade in för över ett år sedan var det på tiden vill jag lova. Idag är det storstädning som står på schemat. Kanske därför jag hamnade här...

Jag har än så länge tagit mig genom vardagsrummet. Soffan åkte undan och under den hittade jag en årsförbrukning av leksaker till Aggis, en spaghetti, en torkad bajs (också från Aggis) och hår från typ en hel katt.

 

Förutom att städa försäker jag träna lite med. I februari genomled jag fitnessfighten. 28 dagar med väldigt lite kolhydrater, en matvåg som gick varm då jag vägde maten till varje måltid och massa massa träning. Tanken var att träna varje dag. För min del blev resultatet 25/28 dagars träning. Men med tanke på att jag prickade in den snöigaste, slaskigaste, mörkaste och tröttaste månaden på året så är jag nöjd över detta.

Det gav iallafall resultat, exakt hur mycket går jag inte in på närmre, men jag kan säga att det som var viktigast för mig var att få en kick i rumpan för att komma igång med träningen, och det har jag gjort. Just nu är det mest styrketräning men jag hoppas på att få lite lust för att komma ut och springa snart. Och så längtar jag ju en del till värmen med, så jag kan börja cykla. Tjejvättern står fortfarande som ett mål detta året, dock har jag inte slutfört anmälan än...

 

Ikväll ska jag träna bröst, axlar och triceps. Sparar det passet till ikväll så Emil kan följa med. Bänkpress står bland annat på schemat och än så länge är jag lite nervös för den övningen, bra att ha nån som kan rädda mig om jag inte orkar. Men först blir det städning!

 

För en vecka sedan tutade jag och Emil till Värnamo för att deltaga i årets kräftskiva. Vi börjar alltid lördagen med ett skyttejippo på vår utomhusbana. I år var det prova-på-skytte som gällde. Vi sköt korthåll på 50 m, luftpistol på 10 m och 6,5 (mauser) på 300 m. Eftersom jag inte är skotträdd och gillar lite spänning i vardagen så fullkomligt älskar jag att skjuta 6,5. Det smäller, det rycker och det ger en sån adrenalinkick. Det tycker jag är roligt.

På kvällen, innan själva skivandet drar igång så har vi femkamp. I år fick alla familjer stå för varsin gren i denna kamp. Det var riktigt roligt och bjöd till mycket skratt när vi spottade geleråttor, kastade med fiskespö på piltavla, sög ärtor med sugrör och sprang en bana, sköt armborst på öl-burkar och spräckte ballonger med radiostyrd bil. Kul!

Och när väl fem-kampen är slut så börjar kalasandet på kräftor. I år åt jag en räka med majonäs. Och så åt jag västerbottenpaj med kantareller och köttfärspaj. Till kräftätandet sjöng vi en massa sånger och det blev ett väldans drag. En väldigt rolig återkommande årlig tillställning. Jag ser redan fram emot nästa år!

Förutom kräftskivan är det ganska skönt att tillbringa en helg i stugan. Det finns ingen plats på jorden som man sover så gott på som i stugan.

 

Ibland, ibland ganska sällan, ibland ganska ofta, rabblar jag detta mantra för mig själv - Ta ingen skit. Sen måste jag på något sätt alltid avsluta det med "Grynet". Kanske för att det är hon som myntat uttrycket.

Det kan vara vid olika sammanhang jag tänker det, men oftast är det jobbrelaterat.

Igår tillexempel. Jag jobbade i Tranemo igår, där vi oftast som alltid är helt själva i butiken. Då kom det in en man. Han hade fått färgsläpp på bågen och vi hade beställt en ny som glasen skulle flyttas över till. Detta ärendet är lätt som en plätt och något vem som helst skulle klara av. När han kommer in så frågar jag som vanligt om jag kan hjälpa till med något och får då, förutom den där vuxnaickeförtroendefördig-blicken som svar

Nej, svarade jag, mumlade ta ingen skit / Grynet, sa att jag absolut kommer att lösa problemet utan gubbarna och så gick jag in och knäppte på mig min skylt där det står "legitimerad kontaktlinsoptiker" och så flyttade jag över glasen. Allra helst önskar jag att det hade stått legitimerad verkstadsoptiker på skylten med.

 

Vid ett annat tillfälle, även detta i Tranemo, kom det in en tjej, ca 40-50 år skulle jag tro. Hon går fram till kassan och jag frågar i vanlig ordning om jag kan hjälpa henne och får till svar "är det ingen här eller?".

 

Ta ingen skit / Grynet, mumlar jag tyst för mig själv.

 

Jo, jag är här, jag står precis framför dig, livs levande och pratar till dig. Men det duger ju inte riktigt för alla.

Kanske är det att jag är ung. Kanske att jag är tjej. Kanske svider det lite extra när jag inte är hälften så gammal men har ett dubbelt så bra jobb, är dubbelt så bra betald och överhuvudtaget har en utbildning. Vad vet jag. MEN, oavsett vad:

 

 

Ta ingen skit / Sara.

 

Det är mer än ett år sedan jag bloggade, så det finns ju en del att skriva om.

 

För 429 dagar sedan tog jag examen. Det var en riesligt varm dag i Kalmar och jag var lycklig från tåspetsarna ända ut till öronsnibbarna. Det vibrerade av lycka i mig! Alltså vilken dag. Det pirrar i magen när jag tänker tillbaka. En av toppenhändelserna under dagen var att jag fick stipendium - JAG fick det! För att jag visat bäst utveckling under de tre åren på optikerprogrammet. Jag blir rörd och är evigt tacksam för den fina utmärkelsen. Och ganska glad för pengarna med.

 

 

Någon dag efter examen flyttade jag till Ulricehamn med Emil. Och Aggis såklart. De hänger med fortfarande med andra ord, för er som undrar.

Ett nytt spännande äventyr väntade runt hörnet. Efter bara någon dags ledighet med uppackning så började jag jobba, på Opticus, en trevlig liten optikerbutik i Ulricehamn, och som även har en butik i Tranemo som jag besöker ibland.

Ulricehamn är en liten ort längs R40. Liten, men nackande god, som man säger. Ulricehamn är faktiskt väldigt fint. Men utbudet av sysselsättning är inte så stort.

Så efter drygt sex månader tröttnade vi och tog vårat pick och pack i alldeles för många släpkärror och skåpbilar och flyttade till Borås istället. Och här sitter jag nu, på en stol, i köket, i Borran. I snart sex månader har jag kunnat sitta på denna stolen. Nu har jag ju som tur är inte gjort det, utan jobbat en del där emellan och gjort lite annat med förstås.

 

 

Så eftersom vi efter sex månader valde att flytta, för att äventyra det hela lite, så väljer jag efter ytterligare sex månader att byta jobb. För att äventyra det hela lite så att säga. Ja det är sant! Om tre veckor börjar jag på Specsavers i Borås, tjoho! Det ska bli mycket spännande och känslor som pirr i magen, upprymdhet, nervositet, glädje, en gnutta förvåning över mig själv och så vidare, infinner sig i min kropp. KUL!

 

 

Förutom att jobba hinner vi med lite andra skojjigheter med. Vi har precis avslutat en fyra veckor lång semester. Det vad skönt! Jag trivdes med semester. Något jag absolut kommer gilla kommande år med. Under semestern kom jag igång på riktigt med något annat som jag tycker är väldigt roligt - cykling!

För er som är insatta i min forntida bloggning skrev jag ju en gång, kanske lite väl hastigt och lustigt, att jag skulle ta mig igenom tjejklassikern. Det ska jag väl kanske göra, men inte riktigt så snart som jag kanske råkade tänka då. Iallafall så köpte jag ju min systers landsvägscykel till detta ändamål - Figaro, som Emil sedan hjälpte mig att pimpa med rosa växelvajrar och rosa styrlinda och sånt fint. Cyklade en del förra sommaren, men det blev med bara småsvängar. Började med att träna på att klicka i och ur skorna på skolgården i Ulle. Det var väl typ där nivån låg.

Men denna sommaren har jag definitivt kommit igång mer! Jag har tom varit ute själv och trampat runt Borås med omnejd. Till Dalsjöfors om man ska gå in närmre. Det är roligt, svettigt, ömt i rumpan, lite vingligt. På tal om vingligt så mötte jag ett rådjur häromsistens. Jesus i min lilla låda!!! Det första som kommer upp är att "tänk om han har barnen med sig". Ni vet ju det här med att man inte ska komma mellan djurmamma och djurbarn?! Så jag skulle stanna. Jag har ALLTID klickat ur fötterna i förebyggande syfte, typ innan övergångsställen och sånt, för att undvika pinsamma vurpor. Men hur i hela friden skulle jag veta att det stod ett rådjur där? Så jag var halvvägs ner på backen. På riktigt, jag lutade typ 45 grader, nästan stillastående och kunde inte göra någonting. Varför? Jo, för att fotjävlarna satt fast i pedaljävlarna. Det enda jag tänker är att cykeln inte får sluta rulla för då skulle cykeln ramla, och jag som sitter fast I cykeln skulle också ramla, så jag styr mot diket, och upp igen. Lyckas sedan med frustration och ilska klicka ur fötterna. För att sedan se rådjuret springa in i skogen igen - utan ungar. Jaja. Cyklade sedan vidare med ben som skakade som asplöv. Jag blev riktigt skraj.

 

Det var allt om denna cykel.

 

 

Om ni undrar ifall jag fortfarande skjuter så kan jag säga att jag gör det, mentalt iallafall. För jag var och hälsade på i luftgevärshallen i Borås i våras. De hälsade mig hjärtans välkommen och så gick jag med ett "då ses vi nästa vecka". Men det blev inget synes veckan efter, för jag kan inte knäppa skyttebyxorna längre. Jag testade dem hemma som tur väl var, mest bara för att se så att alla grejer fanns, men de gick alltså inte att knäppa.

När jag tänker på detta får jag känslor som illamående, rädsla för mig själv, magknip och godissug i kroppen. Herregud. Ni förstår ju varför jag måste börja tycka om lite mer konditionskrävande aktiviteter som cykling. Det valet av aktivitet beror med andra ord inte bara på att jag tycker det är väldigt kul........

Det här med att vara sambo har sina nackdelar. Men flest fördelar om jag tänker efter faktiskt.

 

Det var roligt att skriva igen. Hoppas att jag får ett ryck till snart. Annars hörs vi nästa år igen!

 

 

Gårdagen blev perfekt! Redovisningen av examensarbetet gick så bra! G ++ stod det på den skriftliga rapporten som jag fick tillbaka av examinatorn och frågorna jag fick gick bra! Jag är så nöjd och så stolt över mig själv över både rapporten och redovisningen. Men jag är också evigt tacksam min handledare Karthik och storasyster Jessica.

 

När vi suttit i skolan mellan 8-16 cyklade jag hem och slängde mig i duschen. När allt gått så bra med redovisningen kändes det extra kul att göra sig iordning inför kvällens middag.

 

Vi i trean har under de senaste månaderna jagat sponsorer och delat in oss i ansvarsgrupper för att kunna genomföra gårkvällens evenemang. Klockan sju samlades hela klassen och alla våra lärare i segelsällskapets klubbstuga där vi skålade i champagne. Solen strålade och det var nog den varmaste och finaste kvällen på det än så länge gågna året.

 

Kvällen bestod av trerätters middag, lekar, tal, en resa genom ögat av Ellen, kärleksbrev, dans, spex och massa underbara personer!

Spexgruppen hade bland annat skrivit ett manus till en pjäs som lärarna skulle genomföra. Jag skrattade så jag fick massera skrattmusklerna efter. 

 

Vid klockan halv fyra lämnade den sista läraren lokalen. Och vi som var kvar tog vår del av städningen för att slippa gå dit idag och vid halv fem kunde jag lägga mig i sängen med ett leende på läpparna efter en så fantastiskt rolig kväll!

 

Jag har inte ångrat en dag att jag valde att läsa till optiker. Tre år har gått och jag har fått dela de med en helt fantastisk klass. Även lärarna som har undervisat oss och som har lärt oss allt vi behöver kunna för att kunna jobba som optiker har varit helt underbara. Och efter kvällen igår så insåg jag ännu mer hur fantastiska alla är! Både lärare och klasskompisar.

 

 

Imorgon är det dags för den stora examensdagen! Dagen i ära kommer mina föräldrar, Jessica och Micke, min faster och min kusin och hans fru. Det blir champagnefrukost, lunch med klassen som Synsam bjuder på, examensceremoni och sedan avslutas dagen med middag på Gröna stugan med min familj och släkt.

 

 

Nu börjar det närma sig slutet, på riktigt! EN vecka kvar till examen och en vecka och två dagar tills jag blir sambo med världens bästa Emil.

 

På fredag börjar redovisningarna. En härlig dag mellan 8-18 ska jag sitta och lyssna på mina trevliga klasskamrater, för jag fick äran att ha både redovisning och opponering på måndag nästa vecka. Man kan inte få allt här i livet..

 

Imorgon ska min grupp ha redovisning-light. Det vill säga att vi ska provedovisa för handledaren + de som har samma handledare. Med andra ord: Jag, Patrik och Karthik (min handledare). Vilket svänggäng! Det bästa med det hela var väl ändå att Karthik bokade aulan (där vi ska ha de riktiga redovisningarna) för att vi ska få in rätt känsla och få känna på atmosfären. Så, imorgon är det vi tre som hänger i aulan.

 

Ikväll var jag och Hanna ute på en prommis runt Svinö. Vår traditionsrunda. Skönt att komma ut och röra på sig, så man inte stressar ihjäl sig hemma själv inför redovisningen. Det har varit strålande väder i Kalmar idag.

 

Nu ska jag fortsätta fixa inför redovisningen. Jag försöker få Agatha att agera publik, går sådär.

 

 

Och många bollar i luften för mig just nu.

 

Jag önskar att hela lägenheten kunde packa ihop sig själv, utan att oreda så mycket runt om. Och om den inte kan packa ihop sig själv, så önskar jag iallafall att jag kunde hålla mig till en del åt gången istället för att packa ihop lite här och där - på en och samma gång.

 

 

När man packar, oavsett om det är för flytt eller för en resa, så dyker alltid Packa-snålt-låten upp i huvudet. Jag kan fortfarande höra Kjellis när han sjöng på den innan vi skulle till Ungern. Resan då jag hade världens minsta bag som packning, och ett handbabage i storlek av en kuvertväska.

 

 

 

Alltså. Tänk er själva en norsk man i sina bästa år som sjunger denna låten, fast packa snålt istället för hacka hål. "Hur gör skyttegymmarna när de packar egentligen - packa packa snålt packa snålt packa snålt" Det går inte göra annat än att packa snålt.

 

Såg på telefonen att min syster ringde. Det kom dock ingen signal. Tryckte på luren och svarade halå, fick inget svar, sa halå igen, då kommer det ett halå tillbaka. Jag skrattar till lite, och då skrattar hon också. Något blev liksom knasigt. Skulle fråga vad hon gör, och precis när jag säger "Vad gör d.." så påbörjar hon samma fråga. Då blir jag tyst för att hon ska få prata färdigt och så fnissar jag till lite för att vi pratat i mun på varandra. Inser dock att hon blir tyst samtidigt, och att hon fnissar till lite med. Sen skrattar jag till ytterligare en gång - och hon skrattar också. Då inser jag att jag pratat med mig själv som ett eko.

 

Herregud.

 

Jag börjar bli schizofren.

 

Ringde upp henne igen och höll på att skratta ihjäl mig när jag skulle berätta. Hon skrattar också, men inte lika mycket - denna gången pratade jag med henne på riktigt.

 

 

Det är ju inte utan att man får lite gåshud när Loa Falkman sjunger nationalsången för de tre kronorna som tagit VM-guld i hockey. Men jag är ändå besviken. Igår förlorade Sverige ESC, jag tappade helt hoppet för vår gula och blå fana, så jag satte hela 25 kronor på Schweiz ikväll. Men då vinner Sverige istället.

 

Tur att jag trots mina förlorade 25 kronor kan glädjas åt att det blev ett guld för Sverige.

 

Med det sagt så slog vädergudarna över Kalmar till med fest - blixtar, åska och ösregn.

 

 

Europa har absolut ingen smak vad det gäller musik över huvudtaget. Jag har precis blivit 50 kronor fattigare på grund av resten av Europas dåliga musiksmak. Tack för det.

 

Tur att jag kan roa mig med min könsoberoende partner examensarbetet istället. Just nu håller jag på att organisera upp min partner. Jag delar in hen i fina stycken och ordnar så att alla bilder centreras fint och sådär.

När jag tar examen kommer jag att lämna min partner examensarbetet i sticket. Jag tänker inte att tacka för tiden tillsammans med hen och jag tänker inte säga hejdå. Det är ett framtvingat förhållande vi har. Det finns inte några som helst känslor inblandade.

 

Det finns mycket att säga om alla veckor med examensarbetet. Jag raderade dock hela novellen som jag hade skrivit om det och sammanfattar istället det hela med att jag tycker att det hade varit både roligare och mer lärorikt att göra synundersökningar i 10 veckor istället. Och så kan jag lägga till att jag har världens bästa storasyster som åtar sig uppdraget att korrekturläsa arbetet när inte lärarna kan göra sitt jobb.

 

 

 

Imorgon ska jag springa Studentruset. 5,5 km på Stensö ska jag ta mig runt och min uppladdning för detta härliga lopp har bestått av vila. Tre gånger har jag sprungit detta året. Men med lite vilja ska det nog gå ganska bra.

 

Efter loppet ska jag hem och skriva lite på examensarbetet, för att sedan svira om till kalas. Sofie har fyllt 25 och bjuder in till fest. Med tanke på att jag inte varit ute sedan optikersittningen som var i...November? så känns det som att det är på tiden att jag får svänga på mina lurviga och slå klackarna i taket.

 

Nu är det bara 26 dagar kvar till examen. Så sjukt lite! Jag är lite småstressad. Mycket som ska hinnas innan dess. Men det är värt att stressa på lite extra de här sista 26 dagarna, med tanke på vad som väntas efter! Samboliv och optikerjobb. Ja det är sant! Jag och Emil har under den senaste veckan fått skriva kontrakt på varsitt jobb, och snart är kontraktet för en lägenhet också påskrivet - Ulricehamn nästa! Så det är där ni hittar oss från och med juni, och det är dit ni ska åka om ni behöver få ögonen undersökta! Tjoho!

 

 

Jag skriver och skriver, men det känns ändå som att jag aldrig kommer någonstans i mitt arbete. Idag har jag ägnat mig åt att försöka förstå hur OCT/SLO apparaten fungerar. Har knåpat ihop en text, men jag vet inte om det är rätt. Ljusstrålar som delar på dig, speglar som reflekterar och system som läser av interferensmönster. Det är avancerat!

 

Jag började iallafall dagen med en oplanerad springtur. Det var väldigt jobbigt och jag blir besviken på mig själv för hur dålig kondition jag har. Tanken var iallafall en runda på ca 3,5 km (bara att den är så kort gör ju att man mår dåligt, men jag vet att jag inte orkar springa längre ändå). Hur som helst så sprang jag vilse. Jag visste inte åt vilket håll jag bodde. Så jag fick stanna och orientera mig på kartan två gånger innan jag hittade hem. Det resulterade i en runda på 5 km istället och jag kan istället känna mig stolt över att jag sprang den biten.

 

Med den rundan i bagaget har jag nu anmält mig till studentruset om två veckor. Hoppsan. 5,5 km ska jag springa. Så nu har jag en morot som förhoppningsvis kommer göra att jag tar mig i kragen och fortsätter att springa.

 

Nu sitter jag och försöker leta fram min aptit för mat. Jag fick kämpa mig igenom en skål med yoghurt imorse. Ingen lunch under dagen. Och jag är fortfarande inte hungrig. Inte ens sugen på något. Så har det varit de senaste dagarna. Och när jag väl snor ihop något så får jag pressa i mig det. Åh! Jag som vanligtvis älskar mat. Det brukar ju vara dagens höjdpunkt. Men nu kan jag inte ens använda det som skäl till att slippa sitta och skriva.

 

 

Jag fick ett plötsligt sug till att skjuta. Det har jag inte haft på ett och ett halv år. Skön känsla. Får nog se till att ta mig ut till korthållsbanan och skjuta lite 22'a i sommar. Tanken på doften av krutrök, mums!

 

Mitt liv är inte just nu mycket att skriva om. Jag vaknar, är så trött att jag skulle kunna döda för att få ligga kvar. Men, jag tar mig sakta men säkert upp, börjar dagen med en promenad (nästan alla dagar iallafall), sedan blir det dusch och sedan frulle; yoghurt med kanel, solroskärnor och frysta hallon (hej hepatiten, välkommen till mig!). När jag stressat sönder för att jag klivit upp alldeles för sent trampar jag iväg till skolan. Antingen så är det någon mätning som väntar. Annars så går färden direkt till studentbiblioteket, där sitter jag från cirkus halv tio till cirukus halv fem. Skriver, letar böcker, pratar lite emellanåt, letar artiklar, skriver lite till. Sen cyklar jag hem. Trött, huvudvärk och noll motivation till det mesta. Orkar inte laga mat och äter dagens andra portion med yoghurt, kanel, solroskärnor och frysta hallon. Sen går jag och lägger mig, för att vakna inför en dag som ser precis ut som föregående.

Idag var det dock en utsvävning. Majas pojkvän och hans tvillingbror var på besök i Kalmar, de var båda två smyghyperoper, så jag tog chansen och mätte på dem. Mycket tacksamt att de ställde upp. Klockan 6 en fredagkväll........ Jag har inget liv kvar.

 

Men nu är iallafall alla mina mätningar färdiga! Tjollahopp! 37 som kan vara med och 5 som har fallit bort. Bra jobb!

 

Nu tittar jag på let's dance. Hejjar på Håkan, hoppas att han går vidare en vecka till. Kul! Imorgon blir det inget bibliotek. Men det blir skrivning hemma i köket. Ut och leta examensklänning. Kanske en promenad. Men innan jag tar tag i allt det där blir det en efterlängtad sovmorgon.

 

 

Ringde idag till Tele2 för att säga upp mitt bredband. Upptäckte att jag hade 12 månaders bindningstid kvar, så det gick ju inte. Men till en annan sak...

Tjejen i luren var lite fundersam "det står att ditt bredband ligger som vilande och att du inte betalat någon faktura". Men jag har använt mitt bredband i ett år nu, det har fungerat hela tiden. Dock har jag inte varit tillräckligt uppmärksam på att jag inte betalat för det (jag har inte ens fått någon faktura, så jag har alltså inte struntat i att betala det)... Tyvärr blev det så eftersom att allt går automatiskt, och det är lättare att hålla koll för vad man betalar, än att man inte betalar för något.

Jaja.

Ikväll ringde jag till dem igen, för att berätta att jag använt mitt internet i ett år, men att jag inte betalat för det för att jag inte fått någon faktura - ärligt tycker jag. Tänkte att jag då säkert får betala en samling från hela det gågna året, och sen löper det på som vanligt i ett år till, tills bindningstiden löpt ut.

Men då visar det sig att tjejen som jag talade med på morgonen då hade startat upp mitt bredband från vilande. Och att bindningstiden på två år börjar idag. Jag blir så irriterad.

Jag hade väl fått ta smällen på en dunderfaktura från ett år, plus att få betala för skiten i ett år till, eftersom bindningstiden som jag skrivit under varade i 24 månader. Men jag tänker inte betala för det i två år till bara för att de inte kan sköta sitt jävla jobb.

Mitt bredband låg som vilande under 3 månader när jag betade av uppsägningstiden från bredbandsbolaget. Sen blev jag ombad att ringa tele2 när de skulle sätta igång det. Det gjorde jag. Och hade jag inte ringt dit hade det väl inte fungerat heller?

 

JAG BLIR FÖRBANNAD. Imorgon ska jag ringa dit igen, för att få tala med en person på en annan avdelning. Men enligt killen jag pratade med nyss kommer de inte heller kunna göra något åt det. De kommer bara kunna ge en förklaring på varför det blivit som det blivit.

 

Och till saken hör att jag var missnöjd med bredbandsbolaget, och trodde att tele2 skulle bli sååå mycket bättre. Men det är ju snarare tvärtom. Internetet slutar att fungera minst en gång i veckan. För bara två dagar sedan låg det nere hela kvällen. Det är inte jättesmidigt när man är student och beroende av internet för att kunna plugga, särskilt i examensarbetestiden.

 

 

Jag kan ju skratta och vara väldigt lycklig över att jag inte ska börja med klassikern detta året. Herregud, jag är så otränad man bara kan bli.

Idag skulle jag ge mig ut på en skön promenad till Ica för att köpa fetaost och champinjoner. Jag snörade på mig mina gympaskor och satte på mig solglasögonen. +7 grader, sol och mycket vind. Jag promenerade bort till Ica i rask takt, gick in och handlade vad jag skulle. Men, när jag står i kassan och tittar ut, ser jag till min stora förvåning att det vräker ner snö. Blir väldigt besviken på vädret. Sen packar jag ner mina grejer i en fryspåse, knyter en knut och tänker att "jajja, det är ju inga problem, jag springer hem så går det mycket fortare". Sagt, men knappast gjort. Sprang väl lite mer än halva vägen, sen höll jag på att dö. Att springa med en fryspåse i handen är väl inte ultimat, men ändå, vägen från ica är kort, det ska ju inte vara några problem.

 

Det är bara att inse att min träning inför klassikern helt enkelt får börja från noll. Och då är det rätt skönt att veta att jag har lång tid på mig att träna upp mig. Min racercykel anländer om en vecka, jag passade på att pussa på mina skidor när jag var i jönkan tidigare i veckan, och jag fick en påskpresent av Emil's föräldrar; en träningströja! Så jag är definitivt redo för att börja mitt äventyr.

 

Förutom att gå i solsken till och springa hem i össnö från ica har jag idag ätit min första LCHF-mat. Jag tänkte testa på det där. Köpte Katrin Z bok på rean förra veckan; "ät dig smal" och blev redigt taggad på att testa.

LCHF innebär ju bort med alla kolhydrater, vilket inte är helt lätt för en pastaälskare som mig. Men testa ska jag göra. Idag åt jag LCHF-pannkakor till lunch. Jag är egentligen inte förtjust i såntdär, när man ska manipulera en klassiker. Pannkakor ska ju smaka pannkakor, bröd ska vara bröd osv.. Men jag blev glatt överraskad när jag tog första tuggan, det var riktigt gott, och det smakade nästan exakt som vanliga pannisar. Det gjorde mig glad. Det finns hopp om det helt enkelt.

 

Och för er som undrar hur det går med godisuppehållet så kan jag säga att jag är på noll där också. Jag och Emil gjorde ju ett litet undantag över påsken om man säger så. Så nu sitter jag här igen, med sockersug utan dess like. Jag är egentligen inte sugen på godis, men den där falska energin man får av allt socker. Ååååh!

 

 

 

 

Idag trampade jag iväg till skolan vid åtta. Gjorde omtenta på GP-delen i kontaktlinskursen. Sen mina vänner...

 

 

Det är så sjuuuuukt! Nu är jag färdiglärd. Färdiglärd vad det gäller föreläsningar och kliniska övningar. Men jag vet att jag har minst lika mycket att lära när jag väl börjar jobba sen, men det är det jag ser fram emot!

 

Om ganska exakt 16 timmar kommer Emil hit, äntligen! 2 veckor och 3 dagar har snarare känts som 2 år och 3 månader, en enda lång väntan och längtan. Men nu får jag och katten äntligen hit våran favorit.

 

 

Igår gav jag mig ut på någon slags "det är soligt och jag borde inte sitta inne, jag måste ändå posta ett brev, jag behöver rensa huvudet på massa skit"-runda. Jag gick ner till stationen, postade mitt brev, gick en liten bit till (nu är vi uppe i 4,6 km), sen sprang jag hem, 3 km.

Idag har jag träningsverk. Kanske inte så konstigt då senaste utomshuslöpningen var 16 november.

 

Idag hade vi introduktion till vår sista kurs. Jag blir helt knäpp i kolan när jag tänker på det. Allra sista kursen på universitetet, förutom examensarbetet. Kursen heter Statistik och är planerad att genomföras på sju dagar. Med andra ord känns den som en liten fis i sjön och kommer blåsa bort innan man ens har hunnit tänka tanken.

 

När statistiken är över kommer Emil hit. På en tur-biljett, med andra ord kommer han flytta in hos mig och katten på obestämd tid. För efter statistiken återstår bara examensarbetet = inga lektioner på schemat föräns redovisningen 31a maj.

Jag och Emil ska fira påsk tillsammans. Äta massa ägg och såntdär. Håller just nu på att övertala han att göra ett "undantag" över påsken med. Alltså ett undantag på godisuppehållet vi påbörjade första mars och som ska hålla sig till första juni. En påsk utan godis fungerar ju inte, det tycker iallafall inte jag som sitter här hemma i soffan och har jordens godiscravings för tillfället. Jag hade kunnat döda för ett geléhallon, salta godisar, surisar, choklad. Jag är så sjukt sugen på godis!

 

Nu ska jag försöka göra någonting vettigt av resten av kvällen. Imorgon är det statistiklektion nummer två, feedback från kontaktlinstentan och så ska jag och Hanna simma på kvällen. Det går bra nu! (för er som är intresserade kan jag säga att förra veckans kilometer i bassängen slutade på exakt 30 minuter, imorgon ska det gå på 29!)