Nu börjar denna onsdag lida mot sitt slut.
Jag började dagen med en dugga på optometri I. Det gick helt okej. Jag och Jonas gjorde refraktion på ett öga på varandra och en lärare satt och analyserade vad och hur vi gjorde, sen diskutterade vi hur det hade gått och saker vi kan tänka på, efteråt. Ett väldigt bra påhitt. Borde ha fler sådana tycker jag.
Eftersom vi var först ut så slutade vi redan halv tio. Skönt. Då åkte jag hem och lagade pasta med currysås med bacon, purjolök och äpplen i. Blev helt okej tycker jag minsann. Kanske bor det en liten kock inne i Sara ändå? Eller nä, det gör det nog inte...
Sen åkte jag och Agatha till veterinären. Så nu mera är hon vaccinerad mot kattpest och kattsnuva. Samt att hon har fått en id-märkning i form av ett chipp, ifall hon skulle smita ut någon gång. Skönt att ha det avklarat. Lillsnuffsan skötte sig utmärkt! Pep lite när veterinären körde in chipp-kanylen i nacken, men det tror katten (hahaha) det, tjock som ett sugrör. Själv hade jag nog inte bara pipit om jag fått en sån inkörd i nacken.
Efter det åkte vi hem och städade. Eller... Jag dammsög och Agatha besökte blomkrukan där hon smakade lite på jorden, samt att hon hällde lite utanför. Jaja, dammsugaren var ju ändå framme.
När klockan närmade sig fem trampade jag iväg i världens motvind till friskis där jag och Ellinor var med på step-passet. Knepig koreografi, men den sätter sig nog efter några gånger. Skönt var det iallafall att röra lite på fläsket.
Efter stepen körde jag racer hem, skuttade in i duschen och sen slängde jag i mig lite havregrynsgröt, för jag väntade besök. Ellinor, Maja och Martin kom hit och vi hade Bonde-kväll, plus att vi hade knytkalas, så nu har jag fikat för minst en vecka framåt. En äppel/kanelmuffins, en dumlekaka och en snickerskaka. Hög på socker just nu, så sängen får nog vänta en stund, annars kommer jag bara vrida och vända tills jag blir galen.

Imorgon väntar en föreläsning om forimätning och efter det 3,5 h övning. Ogillar sådana långa pass i undersökningrummen, dock är 1,5h-passen för korta, men 3,5 h är lite för bra. Man blir ju helt snurrig i kolan efter en stund, så man får ändå inte in något tillslut. Jaja. Bara att bita ihop och se glad ut.

Förresten. Stefan Liv? Vad i hela friden! Sjukt hemskt. Ett helt hockeylag kaputch borta! Tänk om det hade varit hela svenska OS-truppen typ. Då hade jag börjat satsa på långdistanslöpning, för värsta konkurensen är ju borta isåfall. Nä, skämt osido (konstigt ord?). Jag förstår fortfarande inte att han är död. Rest in peace.