Det är mer än ett år sedan jag bloggade, så det finns ju en del att skriva om.

 

För 429 dagar sedan tog jag examen. Det var en riesligt varm dag i Kalmar och jag var lycklig från tåspetsarna ända ut till öronsnibbarna. Det vibrerade av lycka i mig! Alltså vilken dag. Det pirrar i magen när jag tänker tillbaka. En av toppenhändelserna under dagen var att jag fick stipendium - JAG fick det! För att jag visat bäst utveckling under de tre åren på optikerprogrammet. Jag blir rörd och är evigt tacksam för den fina utmärkelsen. Och ganska glad för pengarna med.

 

 

Någon dag efter examen flyttade jag till Ulricehamn med Emil. Och Aggis såklart. De hänger med fortfarande med andra ord, för er som undrar.

Ett nytt spännande äventyr väntade runt hörnet. Efter bara någon dags ledighet med uppackning så började jag jobba, på Opticus, en trevlig liten optikerbutik i Ulricehamn, och som även har en butik i Tranemo som jag besöker ibland.

Ulricehamn är en liten ort längs R40. Liten, men nackande god, som man säger. Ulricehamn är faktiskt väldigt fint. Men utbudet av sysselsättning är inte så stort.

Så efter drygt sex månader tröttnade vi och tog vårat pick och pack i alldeles för många släpkärror och skåpbilar och flyttade till Borås istället. Och här sitter jag nu, på en stol, i köket, i Borran. I snart sex månader har jag kunnat sitta på denna stolen. Nu har jag ju som tur är inte gjort det, utan jobbat en del där emellan och gjort lite annat med förstås.

 

 

Så eftersom vi efter sex månader valde att flytta, för att äventyra det hela lite, så väljer jag efter ytterligare sex månader att byta jobb. För att äventyra det hela lite så att säga. Ja det är sant! Om tre veckor börjar jag på Specsavers i Borås, tjoho! Det ska bli mycket spännande och känslor som pirr i magen, upprymdhet, nervositet, glädje, en gnutta förvåning över mig själv och så vidare, infinner sig i min kropp. KUL!

 

 

Förutom att jobba hinner vi med lite andra skojjigheter med. Vi har precis avslutat en fyra veckor lång semester. Det vad skönt! Jag trivdes med semester. Något jag absolut kommer gilla kommande år med. Under semestern kom jag igång på riktigt med något annat som jag tycker är väldigt roligt - cykling!

För er som är insatta i min forntida bloggning skrev jag ju en gång, kanske lite väl hastigt och lustigt, att jag skulle ta mig igenom tjejklassikern. Det ska jag väl kanske göra, men inte riktigt så snart som jag kanske råkade tänka då. Iallafall så köpte jag ju min systers landsvägscykel till detta ändamål - Figaro, som Emil sedan hjälpte mig att pimpa med rosa växelvajrar och rosa styrlinda och sånt fint. Cyklade en del förra sommaren, men det blev med bara småsvängar. Började med att träna på att klicka i och ur skorna på skolgården i Ulle. Det var väl typ där nivån låg.

Men denna sommaren har jag definitivt kommit igång mer! Jag har tom varit ute själv och trampat runt Borås med omnejd. Till Dalsjöfors om man ska gå in närmre. Det är roligt, svettigt, ömt i rumpan, lite vingligt. På tal om vingligt så mötte jag ett rådjur häromsistens. Jesus i min lilla låda!!! Det första som kommer upp är att "tänk om han har barnen med sig". Ni vet ju det här med att man inte ska komma mellan djurmamma och djurbarn?! Så jag skulle stanna. Jag har ALLTID klickat ur fötterna i förebyggande syfte, typ innan övergångsställen och sånt, för att undvika pinsamma vurpor. Men hur i hela friden skulle jag veta att det stod ett rådjur där? Så jag var halvvägs ner på backen. På riktigt, jag lutade typ 45 grader, nästan stillastående och kunde inte göra någonting. Varför? Jo, för att fotjävlarna satt fast i pedaljävlarna. Det enda jag tänker är att cykeln inte får sluta rulla för då skulle cykeln ramla, och jag som sitter fast I cykeln skulle också ramla, så jag styr mot diket, och upp igen. Lyckas sedan med frustration och ilska klicka ur fötterna. För att sedan se rådjuret springa in i skogen igen - utan ungar. Jaja. Cyklade sedan vidare med ben som skakade som asplöv. Jag blev riktigt skraj.

 

Det var allt om denna cykel.

 

 

Om ni undrar ifall jag fortfarande skjuter så kan jag säga att jag gör det, mentalt iallafall. För jag var och hälsade på i luftgevärshallen i Borås i våras. De hälsade mig hjärtans välkommen och så gick jag med ett "då ses vi nästa vecka". Men det blev inget synes veckan efter, för jag kan inte knäppa skyttebyxorna längre. Jag testade dem hemma som tur väl var, mest bara för att se så att alla grejer fanns, men de gick alltså inte att knäppa.

När jag tänker på detta får jag känslor som illamående, rädsla för mig själv, magknip och godissug i kroppen. Herregud. Ni förstår ju varför jag måste börja tycka om lite mer konditionskrävande aktiviteter som cykling. Det valet av aktivitet beror med andra ord inte bara på att jag tycker det är väldigt kul........

Det här med att vara sambo har sina nackdelar. Men flest fördelar om jag tänker efter faktiskt.

 

Det var roligt att skriva igen. Hoppas att jag får ett ryck till snart. Annars hörs vi nästa år igen!